Gråsuggans väg

Fågelvägen brukar betyda raka vägen. Jag tycker att det är ointressant hur fåglar skulle tagit sig fram, eftersom vi människor faktiskt måste röra oss längs marken.
Jag brukar använda uttrycket “gråsuggevägen”.

För se hur en gråsugga rör sig – över, under, genom, hela tiden framåt. Kommer det ett stenblock kryper den uppför utan att tappa momentum. Det är alltid ett kul experiment att ta sig fram gråsuggevägen, både i naturen och i stadsmiljö. Att välja en kurs och försöka hålla den, oavsett vad. Man ställs inför många val – ska jag ta den svåra klättringen eller avvika några grader och ta trappan? Det gäller att inte låta sig luras in i bekvämlighet. Hur skulle gråsuggan gjort?

När du följer gråsuggans väg genom bebyggelse ser du hur staden är uppbyggd. Överallt finns det platser där människor “ska” vara på, och platser emellan dessa där människor “inte ska” vara på. Vi är indoktrinerade att följa vägar eftersom vi gjort det hela livet. Låt mig ta ett exempel.

Efter en heldag i skogen var det dags för mig att bege mig hemåt. Från en höjd såg jag min del av staden och stakade ut kursen med handen. Vägen dit ledde genom ett skogsparti, ett industriområde och några bostadskvarter. Snart lämnade jag landsvägen och pulsade genom ett hav av torkade löv. Nästa utmaning blev att klättra uppför en brant full av stora stenblock och krokiga träd. När jag kommit upp och hämtade andan fann jag mig på ett stort fält. På ena sidan kantades det av skogen jag kommit från, och på andra sidan av ett högt taggstängsel. Efter att ha gått en liten bit längs fältet fick jag syn på en skylt:

“VARNING – PASSERA EJ SKYLTEN. RADARPROV. Elektromagnetiska fält.”

Jag förstod då var jag var – bakom stängslet fanns ett byggnadskomplex där de tillverkade försvarsutrustning. Bara genom att gå i skogen hade jag hamnat på en plats där jag inte skulle vara. Jag fick vända tillbaka och gå runt. Hade jag istället kommit från andra hållet hade budskapet varit tydligt – taggstängsel är svåra att missuppfatta. Ingen hade väntat sig att någon skulle ta min väg, så där hade de inte brytt sig om att spärra av.

Den här händelsen väckte en hel del tankar hos mig. Människan påverkar miljön som inget annat djur. Våra förfäder utvecklades i en komplex omgivning, men genom vår ständiga vilja att göra livet enklare har vi målat in oss i ett hörn. Vi leds fram av asfalt och trappsteg, omges av räcken och nittiogradersvinklar. Det är skrämmande. För hur blev terräng likvärdigt ett taggstängsel? När blev den otämjda naturen en mental barriär?

Gråsuggan bryr sig inte om normer. Detta lilla djur har inte mycket till intellekt, men det kan ändå lära oss mycket!

 

– Magnus Lundqvist, Quality Movement Parkour Göteborg

 

Nytt inlägg på bloggen varje fredag!

About the Author:

Leave A Comment

X