Senaste veckorna har en video på en kille i Göteborg cirkulerat internet, för den innehåller en ganska uppseendeväckande olycka, det fick mig att tänka lite. Det i samband med en video av David Belle som en vän Mauricio postade.
Jag har länge skämts när jag misslyckats och trillat. Inte pratat om det. Sett det som att jag inte tränat tillräckligt mycket, eller inte varit tillräckligt fokuserad. Parkour handlar ju till mycket om att göra de här sinnessjuka grejerna, utan att dö/ skada sig allvarligt. Men samtidigt, utan att trilla lär man sig aldrig vad som finns att riskera. Vi är trots allt inte övermänskliga. Snarare, att överleva en bail, som en vanliga människa kanske skulle vara crippled for life efter, är inte det något att vara stolt över? Jag kan enkelt räkna upp flera tillfällen jag bailat, där jag hade kunnat göra mig hemskt illa, men gjorde det inte tack vare mina reflexer och min kroppskontroll.
Att trilla, kunna resa på sig och säga “Shit. Jag bailade men jag är okay!” – Jag tror att det i en del fall till och med kan vara en viktig känsla i utövandet. När man vet att man kan trilla, slå sig, men resa sig igen, så vet man inte bara vad man klarar, man vet även att man kan lita på sin kropp. Även i de farligaste situationer, kan man lita på att ens reflexer och en kropp agerar på ett sätt som gör att man inte skadar sig mer än man gjorde.
Martin har alltid sagt att jag är orädd. Att jag gör saker han inte skulle våga, utan att tveka. Kanske är det för att jag litar på min kropp. Jag vet att jag om jag trillar, så kommer jag rädda mig själv. Och det är för att jag har trillat inte en, inte två utan en herrans massa gånger.
Vad tror ni? Det här är en tankeställare för mig iaf. Fått mig att inse saker om min egen träning, och hur jag ska agera kring skador på ett annat sätt. Att dem inte är ett tecken på att man är dålig, utan snarare ett bevis på att man är ett med sin kropp, och har en oerhörd potential.
/Viktor
