Denna vecka har vi berört lite mer om de träningsmetoder som användes i träningsformen tidigare år. Inom Quality Movement jobbar vi redan enligt många av dessa principer då vi vill vara säkra på att vi gör träningsformen och dess grundare rättvisa. Trots detta så är hela idén att lära ut ”riktig parkour” lättare sagt än gjort.
Detta är inte en genomgång av träningsformens hela historia, detta har gjorts mycket utförligt av mycket kunnigare människor än jag, Julie Angels böcker “Breaking the Jump och “Ciné Parkour” är mina rekommendationer för det. Det är dock bra att känna till att le parkour började som en extremt strikt disciplin, en persons vilja att komma i närheten av den styrka, altruism och de mentala kvaliteter som han såg i sin far, en man vid namn Raymond Belle.
David Belle formade tillsammans med en grupp vänner gruppen Yamakasi och under ca 10 års tid, till stort sett hela 90-talet, skapades den träningsform vi utövar idag. Alla i gruppen ville dock inte detsamma för träningsformen med tiden de gick skilda vägar. Vi är nu ett par år in på 2000-talet och parkour börjar spridas i media och börjar av förståeliga skäl att misstas som en extremsport för de som söker en adrenalinkick. Det ursprungliga namnet “L’art du deplacement” blev till stor del ersatt av “Le Parkour” som skulle bli ett mer konkret begrepp för träningsformen. Även namnet “Freerunning” kom senare till med syftet att tilltala den stora engelskspråkiga massan. Idag är dessa begrepp mestadels synonyma.
Med denna spridning blev antalet tolkningar nästan lika många som utövarna, trots detta så har träningens anda kvarstått, viljan att utveckla sig mentalt och fysiskt för att bemästra sin kropp och sinne, en transformativ disciplin skapad för att användas. Man kan debattera i en evighet vad “riktig” parkour är men detta var aldrig mer definierat vilket förstås ger ett enormt tolkningsspann.
Det finns dock de som fortfarande lockas av den mentalitet som formade träningsformen tillika de historier som skapades av dess utveckling. Det handlade om hela nätter av ljudlös rörelse, hundratals repetitioner av en övning utan en enda miss och träningen blev grunden för en livsstil och inte bara en del av den. Du var stark för dig själv så du kan vara stark för andra.
Inställningen till gruppen var långt förbi vänskaplig, de var familj men det medförde också krav. En person som skröt om ett hopp de gjort kunde avkrävas bevis när som helst, dag eller natt. Utövarens ord och heder var allt.