Le Parkour, även kallat Freerunning eller kanske det mest korrekta l’Art du Deplacement, började utövas aktivt först på 80-talet i en av Paris mindre förorter. Träningsformen har inspirerats från en lång rad av träningsformer och filosofier. Dess rötter ligger dock så långt bak som vietnamkriget där en ung soldat vid namn Raymond Belle hamnade i en situation där hans enda val var att bli stark för att överleva, en tanke som blev en grundsten i vad som många år senare kom till att kallas Le parkour.

Parkour kan på enklaste sätt förklaras som en vilja och fömåga att skapa den mest kompletta versionen av dig själv. Detta upp nås genom förbättrande näst intill perfektion av utövarens rörelser vid framfart genom alla typer av miljöer. Att med den egna kroppen träna sig själv för att med hjälp av styrka, rörlighet eller självsäkerhet och kreativitet hantera alla typer av situationer man kan placeras i.

Parkour är självklart långt ifrån den enda träningsformen som jobbar mot att förbättra utövarens rörelser till perfektion, dock är det en av de få där träningen är själva målet i sig. Träningsformen är således helt fri från graderingar, uttagningar, rivalitet, mästerskap eller tävlingar i någon form. Detta leder även till att erfarna traceurer dvs. utövare av parkour, utvecklas utan problem på egen hand, utan press från någon annan.

En traceur har en enorm respekt för sina egna rörelser och världen hon tränar i och hon accepterar ingen mindre än perfektion. Rörelser tränas inte tills de kan utföras, de tränas tills det blir omöjligt att misslyckas.

Träningen bidrar inte bara till att öka utövarens fysiska styrka, kondition, koordination och balans utan även självförtroende när de till synes svåra rörelserna tränas och med tiden utförs näst intill ansträngningslöst. Traceuren behöver ej heller besvära sig med utrustning utan kan använda den egna kroppen som sitt enda verktyg med undantag för ett par lätta skor, dock undviker många även dessa.

Le Parkour är större än så. Det förändrar den vanliga människans syn på sin omgivning. Möjligheter öppnas upp till träning, lek och flyktvägar.

Tyvärr finns det grupper och organisationer som inte bryr sig om vad parkour är. De anordnar tävlingar och events som kopplar ihop parkour med galen akrobatik, tricktänk, tävling, energidrycker, onlinespel och annat som är helt irrelevant för träningsformen. Denna mentalitet får en dåligt genomförd bakåtvolt i en tävling att verka viktigare än en tekniskt perfekt uppklättring för en vägg efter ett långt armpass.

Le Parkour är större än så. Det förändrar den vanliga människans syn på sin omgivning. Möjligheter öppnas upp till träning, lek och flyktvägar. Utan krav på prestation, utan graderingar och tävlingar hamnar personlig utveckling i fokus, men inte framför kameror. Den tysta majoriteten tränar utan att störa, utan att synas mer än nödvändigt för de söker inte uppmärksamhet, bara att få träna och utvecklas. Världen blir utövarens oändliga lekplats och gym där bara den egna fantasin sätter gränser.