Denna veckans tema berör rörelse uppåt samt överkroppsstyrka. Detta är inte bara en av förståeliga skäl mycket viktig del av vår rörelseapparat, speciellt när det kommer till förflyttning men det är också den del där de flesta (i min erfarenhet) har sitt största fysiska utveckligsbehov. Detta är inte förvånande då de flesta sällan har behov av någon större mängd överkroppsstyrka till vardags, utöver vissa specifika yrkesgrupper förstås.
Det är inte vår mening att förringa de som lägger tid på sin sin överkropp på gymmet, det uppmuntras! Dock lägges där i regel tiden på att trycka något mycket greppvänligt (skivstång, handtag etc) bort ifrån sig vilket innebär att de rörelsemönster som nyttjas vid förflyttning (där överkroppsstyrka är en betydande faktor) ej tränas effektivt, om alls.
Det sagt, med effektiv teknik bör vi behöva så lite styrka som möjligt från överkroppen då den aldrig kommer vara lika stark som den enorma styrka våra ben kan utveckla, relativt uttryckt. Detta är dock inte en “ursäkt” då överkroppsstyrka, liksom rörlighet och tålighet mot skador alltid är viktiga faktorer för vilken aktiv person som helst.
När vi pratar förflyttning och då specifikt rörelse uppåt så kommer detta aldrig att vara enkelt, vi jobbar mot gravitationen och lika viktigt, vår rädsla för höjder. Det här är ett återkommande tema i parkour-världen som vi avslutningsvis ska beröra.
När vi kommer upp på en höjd, vi ser långt ner eller långt bort sker ofta en känsla av förundran, inte konstigt då de flesta sällan har det perspektivet. Snart efter följer dock en pirrande känsla, oron at falla ner. Hjärnan målar upp ett “worst case”-scenario som en varning att vara försiktig men liksom de flesta rädslor kan detta tränas bort med hjälp av rätt stimulering, tex att utsätta sig för höjder under kontrollerade former samt att lära sig rätt tekniker för att hantera det.
Problemet är inte höjden och utmaningen är att byta ut rädslan för höjder mot respekt för höjder och tilltro till sin egen förmåga att hantera dem.
